Idag efter dagis gick vi till byns nya lekplats. Där sattes jag på prov gällande en av de svåraste saker gällande föräldraskapet: förmågan att verka vettig och samlad.
Juni satt i gungan när en åttaåring à la duracellkanin kom fram till oss. Han påstod att han skulle ge Juni fart, att hon ville ha hög fart, mycket fart. Efter en liten stunds tjat ville jag bara knyckla ihop honom och hutta honom över staketet men tvingade istället fram ett leende och sa för fjärde gången :"Neej, jag ger henne fart ser du". Under hela tiden stod hans mamma intill tyst som en oengagerad aladåb. Man kan bli galen för mindre.